Kartvisare – geofysik
Här finns bland annat information om kompassens missvisning, magnetfältet, tyngdkraftsfältet och markens halter av de naturligt förekommande radioaktiva isotoperna kalium, uran och torium.
Magnetfält, tyngdkraft och gammastrålning
Kartvisaren ”Magnetfält, tyngdkraft och gammastrålning” visar exempel på några av de typer av geofysisk information som SGU har.
Geofysiska mätningar används bland annat för att undersöka hur Jordens magnetfält förändras och hur tyngdkraften varierar från plats till plats. De används också för att få en uppfattning om markens naturliga strålning och för att få en bild av berggrunden där den är täckt av jord eller vatten.
När du använder en kompass, använder du dig också av Jordens magnetfält som får kompassnålen att peka mot magnetiskt norr. Den magnetiska nordpolen skiljer sig dock från den geografiska. Dessutom är inte Jordens magnetfält statiskt, utan dess styrka och riktning varierar. Den isogonkarta du får fram i denna kartvisare visar missvisningen för Sverige och uppdateras varje år.
Jordskorpans magnetiska egenskaper bestäms huvudsakligen av förekomsten av det magnetiska mineralet magnetit i de olika bergarterna. Koncentrationen kan variera från nästan noll till 10 procent eller mer i till exempel gabbror och upp till nästan 100 procent i järnmalmer. Därför ger information om variationer i magnetfältet också information om berggrunden. Denna kartvisare visar uppmätta variationer i det magnetiska totalfältet (efter subtraktion av det geomagnetiska referensfältet, DGRF 1965.0). Genom att tolka den geofysiska informationen kan man få fram bland annat djup- och ytfördelningen av olika bergarter samt bergartsutbredning, strykning och stupningsriktningar. Förkastningar och deras relativa rörelser kan ses som förskjutningar i det magnetiska mönstret.
Tyngdkraften varierar – den är starkast vid polerna och svagast vid ekvatorn. Dessutom finns det lokala variationer, som bland annat beror på fördelningen av bergarter med olika densitet. Därför används information om tyngdkraftens variationer för att till exempel kartlägga malmstyrande strukturer, bergarters utbredning och grundvattenmagasin. Den tyngdkraftskarta som visas i kartvisaren är en så kallad Bougueranomalikarta (ISGN71) där enheten är mGal. Den baseras på tyngdkraftsmätningar som utförts av SGU, Lantmäteriet med flera organisationer.
Genom att mäta markens naturliga gammastrålning, kan man beräkna markens halt av de naturligt förekommande radioaktiva isotoperna kalium, uran och torium. I kartvisaren visas fördelningen av kalium, uran och torium i den översta delen av berggrunden eller jordarten.
Starta "Magnetfält, tyngdkraft och gammastrålning"
Läs mer om flyggeofysik vid SGU
Mer om kartvisaren "Magnetfält, tyngdkraft och gammastrålning"
När du använder en kompass, använder du dig också av Jordens magnetfält som får kompassnålen att peka mot magnetiskt norr. Den magnetiska nordpolen skiljer sig dock från den geografiska. Dessutom är inte Jordens magnetfält statiskt, utan dess styrka och riktning varierar. Den isogonkarta du får fram i denna kartvisare visar missvisningen för Sverige och uppdateras varje år.
Jordskorpans magnetiska egenskaper bestäms huvudsakligen av förekomsten av det magnetiska mineralet magnetit i de olika bergarterna. Koncentrationen kan variera från nästan noll till 10 procent eller mer i till exempel gabbror och upp till nästan 100 procent i järnmalmer. Därför ger information om variationer i magnetfältet också information om berggrunden. Denna kartvisare visar uppmätta variationer i det magnetiska totalfältet (efter subtraktion av det geomagnetiska referensfältet, DGRF 1965.0). Genom att tolka den geofysiska informationen kan man få fram bland annat djup- och ytfördelningen av olika bergarter samt bergartsutbredning, strykning och stupningsriktningar. Förkastningar och deras relativa rörelser kan ses som förskjutningar i det magnetiska mönstret.
Tyngdkraften varierar – den är starkast vid polerna och svagast vid ekvatorn. Dessutom finns det lokala variationer, som bland annat beror på fördelningen av bergarter med olika densitet. Därför används information om tyngdkraftens variationer för att till exempel kartlägga malmstyrande strukturer, bergarters utbredning och grundvattenmagasin. Den tyngdkraftskarta som visas i kartvisaren är en så kallad Bougueranomalikarta (ISGN71) där enheten är mGal. Den baseras på tyngdkraftsmätningar som utförts av SGU, Lantmäteriet med flera organisationer.
Genom att mäta markens naturliga gammastrålning, kan man beräkna markens halt av de naturligt förekommande radioaktiva isotoperna kalium, uran och torium. I kartvisaren visas fördelningen av kalium, uran och torium i den översta delen av berggrunden eller jordarten.
Markgeofysik
Kartvisaren ”Markgeofysik” innehåller information om prospekteringsinriktade undersökningar som gjorts med olika geofysiska undersökningsmetoder. Databasen innehåller information om vilka analoga och digitala data som finns tillgängliga på SGU.
Databasen innehåller följande information (utöver den geografiska): namn på undersökningsområdet, vilken mätmetod som har använts, antal mätpunkter som finns, vem som har gjort undersökningen och när den har gjorts samt namn på SGUs datafil alternativt rapportnummer eller motsvarande (om sådan information finns).
Mätningarna har gjorts med följande metoder: magnetometer, elektrisk djupsondering, gravimeter, inducerad polarisation och elektromagnetiska mätningar (VLF).
Dela med andra: