Jordens uppbyggnad
Jordklotet har en radie på cirka 6 400 km. En resa till jordens inre är alltså ungefär lika lång som den längs ytan rakt söderut från Uppsala till sydligaste Libyen.
Uppsala ligger 60 km norr om Stockholm. Det är en sträcka som på ett ungefär motsvarar den förhållandevis tunna jordskorpan, vars tjocklek varierar mellan 10 till 100 km. I Sverige är skorpan vanligen mellan 40 till 50 km tjock. Om man fortsätter jämförelsen skulle jordskorpan ta slut strax före eller efter Stockholm och manteln ta vid för att bre ut sig ända fram till Venedig, där jordens kärna skulle börja.
Kunskapen om jordens uppbyggnad är av naturliga skäl begränsad – det finns inga direkta observationer av planetens inre. Borrningar och djupa gruvor sträcker sig normalt bara någon eller några få kilometer ner i jordskorpan. I enstaka fall förekommer borrningar till djup på över 10 km. Den kunskap som vi idag har bygger till största delen på information baserad på olika geofysiska mätningar, framförallt seismiska sådana. I flera fall har det även varit möjligt att undersöka bergartsfragment som via vulkanutbrott antas ha förts upp från manteln. Meteoriter som motsvarar mantel och kärna i primitiva planeter har också påträffats på jorden.
Kärnan
Jordens kärna består av en inre och en yttre del. Den inre antas vara fast och ha en temperatur på nära 4 000° C. Den yttre delen är flytande och har i gränsen mot den omgivande manteln en temperatur på uppskattningsvis 3 000° C. Sannolikt består både den fasta och flytande delen av kärnan av nickelhaltigt järn och mindre mängder järnsulfider. Jordens magnetfält uppstår till följd av strömmar i den flytande delen av kärnan.
Manteln
Manteln består huvudsakligen av mörka järn- och magnesiumrika silikatmineral som pyroxen och olivin. På grund av trycket från överliggande berg har dessa mineral en tät struktur och hög densitet. Till största delen är manteln fast, men de yttre delarna har plastiska flytegenskaper. Rörelser i det plastiska materialet är grunden för plattektoniken.
Jordskorpan
Jordskorpan består också huvudsakligen av silikatmineral. På grund av lägre tryck har skorpans silikater generellt sett en lägre densitet än de i manteln. Deras sammansättning är också annorlunda och mer varierad, och de bildar i större utsträckning ljusa mineral som kvarts och fältspat.
Tillsammans med en del av den underliggande manteln bildar jordskorpan de s.k. litosfärplattorna. Dessa plattor "flyter" på den relativt mjuka del av manteln som kallas för astenosfären. Litosfärsplattorna delas in i två typer, oceaniska och kontinentala. De oceaniska plattorna under världshaven är tunnare än de kontinentala, men genom att de består av relativt unga bergarterna som är järn- och magnesiumrika har de en högre densitet (dvs. de är tyngre). De kontinentala plattorna är tjockare och består av äldre bergarter med en stor mängd ljusa mineral. Mer information om litosfärplattornas rörelser finns under "Seismisk aktivitet".
Dela med andra: