Sveriges berggrund

Sveriges berggrund består av tre huvudenheter, urberget, rester av ett sedimentbergartstäcke och fjällberggrunden. Urberget utgör en del av ett ur berggrundssynpunkt stabilt område, en s.k. urbergssköld. Denna utgörs av bergarter bildade under prekambrisk tid, dvs. från tiden för jordens bildning för ca 4600 miljoner år sedan och fram till kambrium för ca 545 miljoner år sedan.

De äldsta bergarterna i Sverige är arkeiska, dvs. mer än 2 500 miljoner år gamla, och har vid åldersbestämningar givit åldrar mellan ca 2 800 och 2 600 miljoner år. Bergarter av arkeisk ålder förekommer i begränsad omfattning i nordligaste Sverige. Bergarterna i den övriga delen av norra samt östra och sydöstra Sverige är i huvudsak ca 2 000–1 650 miljoner år gamla. De är bildade och i många fall också omvandlade i samband med den s.k. svekokarelska bergskedjebildningen. Den senare har också påverkat de arkeiska bergarterna.

Berggrunden i sydvästra Sverige är  mellan 1 700 och 550 miljoner år gammal och har  därefter omvandlats kraftigt  under den s.k. svekonorvegiska bergskedjebildningen som ägde rum för ca 1 100–900 miljoner år sedan. I södra Västsverige och Blekinge finns även rester av omfattande omvandlingar av berggrunden för omkring 1 450–1 400 miljoner år sedan.

Ovanpå urbergsskölden förekommer fanerozoiska sedimentära bergarter som är yngre än ca 545 miljoner år. Dessa täcker idag urberget i stora delar av Skåne, Öland och Gotland, Östgöta- och Närkeslätten, Västgötabergen, samt trakten kring Siljan i Dalarna och längs fjällranden. De yngsta bergarterna i Sverige utgörs av tertiära, ca 55 miljoner år gamla bildningar, vilka förekommer i sydligaste och sydvästligaste Skåne.

Den yngsta bergskedjebildningen i Sveriges berggrund är den kaledoniska, som inträffade för ca 510–400 miljoner år sedan. Då fick bergarterna i den svenska fjällkedjan sin nuvarande utformning. Bergarterna i fjällkedjan är av prekambriska till siluriska åldrar, dvs. de är äldre än ca 420 miljoner år gamla.