Markradon
Radon är en ädelgas som bildas vid radioaktivt sönderfall av radium, som i sin tur är en sönderfallsprodukt till uran. Grundämnena uran och radium förekommer i varierande omfattning i alla bergarter, och därmed också i jordarter och i byggnadsmaterial där bergartsmineral ingår.
Radongasen är lukt- och smaklös och syns inte. Därför kan man bara upptäcka radon genom att mäta. Radonhalten bör inte överstiga 200 Bq/m³i bostäder, skolor och allmänna lokaler (Socialstyrelsens riktvärde).
Radon från marken är den vanligaste källan till radon i byggnader. Det finns alltid tillräckligt med radongas i marken för att orsaka radonhalter inomhus. Hur höga halterna blir beror bland annat på de geologiska förhållandena och på om huset är otätt mot marken.
Radon i inomhusluften är den näst vanligaste orsaken till lungcancer (efter tobaksrökning). Varje år orsakar radon i bostäder cirka 500 lungcancerfall i Sverige. Risken att drabbas av lungcancer är proportionell mot radonhalten i den luft man andas in och exponeringstiden. De flesta av de som drabbas av lungcancer från radon är rökare eftersom exponering för både radon och rökning ökar risken för lungcancer. Det är radonets sönderfallsprodukter som främst orsakar skador på lungorna.
Radon i hus kan härstamma från marken, från byggnadsmaterial eller från hushållsvattnet
För att begränsa hälsoriskerna med radon är det viktigt att känna till markförhållandena och markens innehåll av radongas liksom egenskaperna hos det täktmaterial som används till byggnader eller som fyllnadsmassor. Även radon i hushållsvatten kan ge upphov till radon i inomhusluften.
Läs mer om radon i dricksvatten
Källor till radon
Halterna av uran i bergarterna varierar med deras bildningssätt och mineralogiska sammansättning. Många sedimentära bergarter som kalksten och sandsten, liksom de flesta basiska bergarter, har låga uranhalter. Höga halter påträffas främst i kvartsrika bergarter, som vissa graniter och pegmatiter, samt i alunskiffer. Alunskiffer, som är en sedimentär bergart, har använts för att tillverka s.k. blåbetong. Blåbetongen användes under perioden 1929–1978 vid byggandet av både enfamiljshus och flerfamiljshus, vilka därmed har förhöjda radonhalter i inomhusluften.
Jordarternas egenskaper är viktiga när man bedömer radonrisker
De markegenskaper som har störst betydelse vid bedömning av radonrisker, förutom innehållet av uran, radium och radon, är kornstorlek, porositet, vattenhalt och jordlagrens mäktighet.
När berggrunden bryts ned och vittrar till jord sker en successiv borttransport av uran och radium som sedan anrikas i de finkornigaste sedimenten, som leror.
I jordarter som innehåller alunskiffer sker dock inte någon minskning av uranhalten genom vittring eller borttransport. Detta innebär att även små mängder alunskiffer i till exempel ett grus kan orsaka höga radonhalter i den luft som finns i marken, dvs. den så kallade jordluften.
Jordarter som har hög porositet och genomsläpplighet, som sand, grus och grusiga moräner, innehåller stora mängder luft. Även vid en måttlig radonhalt i jordluften innebär de stora volymerna tillgänglig luft att dessa jordar är riskjordarter för radon. Mycket höga radonhalter har uppmätts i hus byggda på grusåsar.
Sandig morän, som är Sveriges vanligaste jordart, har en mer begränsad genomsläpplighet för transport av jordluft. Detta innebär att moräner vid normala radonhalter i jordluften inte bedöms vara högriskjordarter för markradon.
Mer om radongasens transport i marken
Radongasen transporteras genom marklagren främst med jordluften och med grundvattnet. Hur långt radonet hinner transporteras genom en jordart innan det sönderfaller till radondöttrar, vilka är fasta metallpartiklar, beror bl.a. på jordartens genomsläpplighet och vattenhalt.
Hos leror är vattenhalterna vanligtvis höga vilket medför att transporten av radongas försvåras. Om det bildats torksprickor eller om lerdjupet är ringa kan även leror vara riskjordarter för radon.
I grus och sprängsten är transportsträckor på mellan 20 och 40 meter möjliga vid de undertryck som kan skapas genom skillnader i lufttryck utomhus och inomhus (så kallad skorstenseffekt). Det är en orsak till att bland annat dåligt tätade fjärrvärmeinstallationer kan orsaka förhöjda radonhalter inomhus.
Markradonundersökningar är viktiga
Det är kommunen som enligt plan- och bygglagen (PBL) ska upprätta översiktsplaner för markanvändningen. Enligt PBL ska bebyggelse lokaliseras till mark som är lämpad med hänsyn till de boendes hälsa.
Enligt ansvariga myndigheter (Boverket, Socialstyrelsen och Strålsäkerhetsmyndigheten) ska radonsituationen inom kommunerna klarläggas med utgångspunkt i de geologiska förhållandena. Myndigheterna rekommenderar att markradonundersökningar görs i samband med detaljplaner och nybyggnad. Markradonundersökningar i en kommun kan även användas för att spåra radonhus i befintlig bebyggelse.
Informationen från SGUs geologiska och geofysiska undersökningar utgör basen för markradonundersökningar och bedömningar av radonpotentialen i ett område.
Ett utsnitt av radonriskkartan för Södertälje kommun (SGU 2008).
Mer information och ansvariga myndigheter
Om du har frågor om radon bör du i första hand vända dig till din kommuns miljö- och hälsoskyddskontor eller motsvarande. De har kunskap om radonläget i kommunen. Byggnadsnämnden i en kommun ska kontrollera att radon beaktas innan bygglov beviljas.
- Socialstyrelsen utfärdar riktvärden avseende radonhalter i befintliga byggnader och utger allmänna råd om radon i bostäder och lokaler till vilka allmänheten har tillträde.
Socialstyrelsen - Boverket utfärdar föreskrifter och gränsvärden för radon vid nybyggnad samt har det övergripande ansvaret för radonbidrag. Boverket ansvarar för miljömålet "God bebyggd miljö" med delmålet "God inomhusmiljö" där radon ingår.
Boverket
Mer information om radon finns också i Radonguiden. - Allmänt om radon och radioaktivitet, risker och mätmetoder finns hos Strålsäkerhetsmyndigheten, som ansvarar för miljömålet "Säker strålmiljö".
Strålsäkerhetsmyndigheten
Strålsäkerhetsmyndigheten har också lanserat en Facebook-sida där sakkunniga svarar på frågor om hälsoriskerna med radon och hur man mäter radon.
Strålsäkerhetsmyndighetens Facebook-sida om radon - Livsmedelsverket och Socialstyrelsen ansvarar för gränsvärden respektive riktvärden vad gäller uran och radon i dricksvatten.
Livsmedelsverket - Länsstyrelserna har det regionala ansvaret för radonarbetet samt handläggningen av radonbidrag.
Länsstyrelserna - Arbetsmiljöverket utfärdar gränsvärden vad gäller arbetslokaler och utövar tillsyn.
Arbetsmiljöverket - Geologiskt och geofysiskt underlag om radon och uran i mark och vatten tas fram av Sveriges geologiska undersökning.
Kontaktpersoner på SGU
Britt-Marie Ek, tel. 018-17 92 24
Cecilia Jelinek, tel. 018-17 92 25
Dela med andra: