Morän – spår av inlandsisen
Under istiderna täcktes största delen av norra Europa av en inlandsis som långsamt rörde sig över landskapet. När inlandsisen rörde sig över landytan, följde löst material och bitar av berggrunden med – material som sedan avsattes som en ny jordart, morän. Morän är Sveriges vanligaste jordart och täcker ungefär 75 procent av landets yta.
U-dal vid Grövelsjön i Dalarna.. Foto: Jan-Olov Svedlund.
Rundhäll utanför Uppsala. Foto: Gustav Sohlenius.
Blockrik morän utanför Malung i Dalarna. Foto: Jan-Olov Svedlund.
Grusig morän från Hälsingland. Foto: Jan-Olov Svedlund
Inlandsisarna har på olika sätt präglat Sveriges jordarter. De har plockat upp och omlagrat de tidigare vittringsjordarna, men även eroderat berggrunden och i samband med det delvis omformat dess yta. Exempel på sådana erosionsformer är U-dalar och rundhällar. Materialet som inlandsisen plockat upp har senare avsatts som olika jordarter.
En jordart med växlande sammansättning
I de flesta delar av Sverige är morän den äldsta jordarten och ligger direkt på berggrunden. Moränjordar består oftast av kantigt material som innehåller en blandning av alla kornstorlekar, från lerpartiklar upp till jättelika block. I stora delar av Sverige domineras moränen av sand och silt (blått på kartan över Sveriges jordarter). Denna sand- och siltdominerade morän är Sveriges i särklass vanligaste jordart. Oftast utnyttjas den sandiga moränen till skogsodling.
Moränens mineralogi och kornstorlekssammansättning påverkas av den lokala berggrunden. I områden med hårda och svårkrossade bergarter är moränen ofta blockig och grovkornig. I vissa delar av Sverige finns relativt unga, lätteroderade, sedimentära bergarter som effektivt kunnat krossas ner av inlandsisarna. I sådana områden finns ofta finkornig, blockfattig och ibland även kalkhaltig moränlera (lila på kartan över Sveriges jordarter). I till exempel Skåne och norra Uppland finns områden med moränlera som ofta nyttjas som åkermark.Moräner från tidigare istider
I större delen av landet har moränen avsatts under den senaste nedisningen. Det finns dock områden, exempelvis i stora delar av Norrbottens inland, där moränen och andra jordarter har avsatts under och före äldre nedisningar. Dessa äldre moräner anses till stor del ha avsatts under en isframryckning som skedde för ca 100 000 år sedan. Inom områden där dessa relativt gamla moränjordar finns kvar har de efterföljande inlandsisarna troligen haft en liten eroderande förmåga.
Högsta kustlinjen
Det stora trycket från inlandsisen gjorde att jordskorpan pressades ner. Man uppskattar att nedpressningen har varit upp till 800 meter. När den senaste inlandsisen hade dragit sig tillbaka var därför stora delar av Sverige nedtryckt under den tidens havsyta. Den nivå som vattnet nådde då det stod som högst brukar kallas den högsta kustlinjen, HK. Isen var inte jämntjock utan mäktigast i de centrala delarna, vilket innebar att trycket på jordskorpan var ojämnt fördelat. Därför varierar också nivån för högsta kustlinjen i landet. De högsta nivåerna, ca 289 meter ovan dagens havsyta, finns i Ångermanland. I sydligaste Sverige ligger högsta kustlinjen endast 10–20 meter ovan dagens havsyta.
Svallat och osvallat material
Relativt stora delar av Sverige som idag ligger ovan vatten var efter den senaste istiden vattentäckta. Vågor och strömmar kunde påverka de jordarter som täcktes av vatten. Detta kan man bland annat se på den morän som är svallad av vågor. Detta är speciellt tydligt i sluttningar och på höjder där exponeringen för vågor varit stor. På många platser kan man idag tydligt se nivån för högsta kustlinjen. Vid och nedanför högsta kustlinjen är finmaterialet ofta ursvallat från moränen. Detta gör jordarten mera näringsfattig och vegetationen blir därmed torftig. Ovanför högsta kustlinjen är jordarterna opåverkade av vågprocesser, finmaterialet finns kvar och vegetationen är därför rikare. Det kanske tydligaste exemplet på detta är de så kallade kalottberg som finns på flera platser längst Norrlandskusten. De högst belägna delarna (kalotten) av dessa berg sticker upp över högsta kustlinjen medan bergsidorna har svallats av vågor.
Moränformer
Lerig morän i Norduppland. Foto: Gustav Sohlenius.
Skuleberget vid Höga kusten är ett så kallat kalottberg, dvs. ett berg som delvis legat ovanför högsta kustlinjen och där jordarterna på bergets högsta del är opåverkade av havets vågor. Foto: Jan-Olov Svedlund.
Efter den senaste istiden var stora delar av dagens landområden nedpressade under havets yta. När inlandsisen successivt tunnades ut och till slut försvann, började landet som tidigare varit nedpressat av inlandsisens tyngd att höja sig – en landhöjning som pågår än idag. Den högsta nivån som vattnet nått sedan istiden brukar kallas den högsta kustlinjen (HK). Kartan visar vilka delar av landet som legat under vatten. Siffrorna visar hur högt över dagens havsytenivå som vattnet nådde då HK bildades. I norra Sverige var inlandsisen mäktigare och har följaktligen pressat ner landet mer än i söder. Högsta kustlinjen har inte utbildats samtidigt i hela landet. I söder bildades HK när norra Sverige ännu var täckt av is. Då HK bildades i norr hade landet i söder redan börjat stiga och strandlinjen låg därför under HK.
Moränens ytform följer ofta den underliggande bergytans former. Det är dock inte ovanligt att moränen ansamlats i kullar och ryggar och därmed fått egna former, oberoende av den underliggande berggrunden.
Dela med andra: