Utveckling från sjö till mosse. Illustration: Anna Åberg.

Figuren visar utvecklingen av en sjö till en torvmark på en plats belägen under den högsta kustlinjen. Sjöar fylls med tiden upp av sediment, ofta lerpartiklar och organiskt material som härstammar från växtligheten i och kring sjön. Då vattendjupet minskar täcks bottnarna successivt av vegetation som bygger upp torvlager.

Närmast berggrunden (1) ligger ett lager av  morän (2), som i sin tur överlagras av lera (3) som avsatts då området var täckt av havsvatten. I de djupaste delarna av sjön avsätts gyttja (4) som till stor del består av rester från de organismer som levt i sjön. Längs sjöns stränder byggs torv upp av rester från de växter som funnits på platsen (5). Torvens karaktär bestäms av hur nedbruten den är och av vilken typ av vegetation som byggt upp den. Längs sjöstränder består torven ofta av rester från torv eller starr. Då torven växer ut över den forna sjön bildas ett kärr. Allteftersom torvlagren blir mäktigare ändras vegetationens sammansättning och därmed torvens karaktär. När marken blir fastare täcks ofta kärret av skog, vars löv och grenar ytterligare bygger på torvlagret. Ã?r nederbörden tillräckligt riklig kan kärret övergå i en välvd mosse (6).

På de detaljerade jordartskartorna skiljer man mellan torv i kärr och i mosse. Kärrtorven kan ha varierande karaktär eftersom vegetationens sammansättning i kärret är beroende av tillgången på näringsämnen från omgivande mark. På mossar är tillgången på näring alltid dålig och torven byggs upp av vitmossa och starr.

I många torvtäckta våtmarker har grundvattenytan sänkts genom dikning för att förbättra förutsättningarna för jord- och skogsbruk. I viss utsträckning används torven som bränsle.