Raukar.I kalkstensbergrunden på Gotland har på många platser raukar bildats som en effekt av kustprocesserna. Dessa raukar utgör hårda revkroppar som tidigare omgetts av mjukare kalksten, som vågarna har eroderat bort.. Foto: Gunnel Ransed.

Ravin.I jordar som är känsliga för erosion, kan vattendragen erodera ut branta raviner som den här ravinen i siltig jord i Dalarna. Foto: Jan-Olov Svedlund. 

Lerskred.Lerskred i Västlanda nära Göta älv. Foto: Mats Engdahl.

Raviner.Raviner i silt nära Djurås i Dalarna. Foto:Karin Grånäs.

Olika jordarter är olika känsliga för erosion. Jordarter som byggs upp av stora partiklar, till exempel grus och sten, är svåreroderade medan finkornigare jordarter som sand och silt är relativt lätteroderade. De allra finkornigaste jordarterna, lerorna, är dock oftast ganska svåreroderade eftersom de små lerpartiklarna hålls ihop av så kallade kohesionskrafter.

På många platser har vattendrag grävt sig ned (eroderat) genom tidigare avsatta jordarter. Det lösa material som följer med det rinnande vattnet transporteras ut i sjöar och hav där det sjunker till botten (sedimenterar).

I områden där vegetation helt eller delvis saknas kan vinden erodera jordlagren. Särskilt sand och siltjordar är känsliga för denna erosion. Längs sandstränder är vinderosionen ofta omfattande, vilket ibland leder till att det bildas sanddyner en bit innanför strandzonen. På ytor som nyttjas som åkermark är marken under delar av året fri från vegetation. I flera områden med sand och siltjordar har därför vinderosion lett till jordflykt. 

Under den högsta kustlinjen kan man se spår av tidigare, högre havsnivåer. Svallat material, strandvallar med mera är resultatet av vågors och strömmars påverkan. Morän och isälvsavlagringar vid och under högsta kustlinjen är ofta helt eller delvis omlagrade av vågor och havsströmmar. Sand och grus som svallades ut från jordarterna återfinns idag ofta längre ner på sluttningar och i svackor. Sådana jordarter är markerade med orange färg på kartan över Sveriges jordarter. På samma sätt omlagras morän och andra jordarter som idag befinner sig i strandzonen.

Skred och ras är en följd av erosion

På sluttningar kan gravitationen göra att jord eller berg kommer i rörelse. Många sluttningar har bildats som en följd av att vattendrag eroderat sig ner genom jordlagren.

I lerjordarna åstadkommer ofta vattendragen en omfattande erosion. På sluttningar i lerområden uppstår ibland skred varvid stora sjok av lera kommer i rörelse. Dessa skred kan utgöra en stor fara för människor och djur samt orsaka stora materiella skador. De marint avsatta lerorna längs västkusten är speciellt skredkänsliga. Dessa leror är avsatta i havsvatten vars saltinnehåll lett till att leran fått en stabil struktur. Då salterna lakas ut av till exempel regnvatten förlorar dessa leror sin stabilitet, vilket ofta leder till skred.

I områden med silt har ofta branta raviner bildats i anslutning till vattendragen. Sådana raviner finns bland annat i Dalarna och längs Norrlandskusten. Siltjordar är mycket instabila vid höga vattenhalter, något som förekommer under till exempel tjällossningen. Vid höga vattenhalter kan jordarten relativt lätt sättas i rörelse och i det närmaste rinna nedför de sluttningar som finns i anslutning till vattendragen. Denna egenskap har lett till det nätverk av raviner som finns kring vissa vattendrag i områden med siltjordar. Ravinerna i Säterdalen i Dalarna är det kanske mest välkända exemplet på detta.